Nittonhundrafemtiofem års män ser bakåt, framåt och börjar om

Vi tittade på varandra. Vi var lika många som sist, men vi såg lite annorlunda ut. Vi var tjockare, ehuru fetman var ojämnt fördelad mellan oss. Vi var tunn- och gråhårigare. Ojämn fördelning också där. Ansiktsdragen hade tillförts ett vagt inslag av sladdrighet. Men vi kände igen oss.

Vi skulle börja spela igen, tänkte vi. Den primära anledningen var att vi detta år fyllde 50 och det skulle vi, tyckte vi, fira tillsammans, precis som när vi fyllde 40. Med en fest på vilken vi själva spelade. Precis som när vi fyllde 40.

Men vi tyckte att vi kunde gå betydligt längre än så. Vi kunde helt enkelt ta upp spelandet igen, på lite mera permanent, fortlöpande bas.

Varför tyckte vi så? Bara några år tidigare var tanken avlägsen. När den någon gång kröp närmare bemöttes den med ointresse och kanske även något starkare som är svagare än avsmak. (Möjligen var också ointresset och den milda avsmaken ojämnt fördelad mellan oss.) Men nu framstod ett återupptaget spelande som tilltalande och, på ett alldeles okomplicerat sätt, roligt. Varför?

Man kan peka på yttre skäl. Under många år hade jobb, barn och familjeliv upptagit vår tid och vårt engagemang. Men nu var barnen (med tre viktiga undantag) så pass stora att de gärna ökade avståndet till våra omsorger och hjälpinsatser. Familjen var förstås fortfarande oerhört viktig, men på ett annat sätt. Jobben tog också nu sin tid, men samma engagemang kunde vi inte uppbåda för dem. De större utmaningar som de kunde erbjuda hade vi redan antagit och hjälpligt klarat av. Jobben började visa en ny sida; en som hade med repetition, rutin, torr och instrumentell tjänsteutövning att göra. Tid och engagemang kunde alltså delvis riktas mot ett nytt, eller, om man så vill, gammalt, håll.

Men det var också någonting annat. Något som är lite svårare att sätta ord på. Tanken på spelandet var invävd i en något annorlunda…. eeehh…. känslomässig kontext. Vi tänkte på det på ett mindre upphettat sätt. Det gällde inte längre livet. Vi hemsöktes inte längre av stämningar i vilka spelandet tilldelades grandiosa uppgifter och missioner. Vi ville inte spela för att på ett genomgripande sätt förändra det vi hade inom och omkring oss. Så hade det, åtminstone delvis, varit förr. Det innebar ett mycket lidelsefullt musicerande, ett uppskruvat känsloläge med tydliga narcissistiska komponenter. Faktum är nog att just det var en bidragande orsak till att vi en gång – vi brukar tänka oss att den inföll 1989 – slutade spela. Det blev för energislukande att leva så och det var, som var och en kan förstå, en drivkraft bakom de interna konflikter som vi oftast, men inte alltid, lyckades parera något så när.

Nu upptäckte vi att vi faktiskt hade lite svårt att förstå de där känslorna. Vi tänkte enklare: spela gör man för att det är roligt. Texter skriver man för att de ska bli bra. Att kommentera världen är trots allt en meningsfull sysselsättning, men att förändra den? Då måste man först förstå hur den är sammansatt och vad den håller på med. Det gör inte vi.

*

Femtio(eller hundrafemtio)årskalaset avhölls på Café Hängmattan i Musikens hus i Majorna i november 2005. Det var en tillställning som gladde oss storligen. Nästan alla vi känner och gillar var där och de flesta visade tecken på att gilla det. Vi spelade. Vi hade glömt bort det där med nervositet och den försummelsen ställde väl till ett och annat för oss. Men vi tyckte mycket om att spela. Vi hade ju till och med gjort ett par nya låtar som vi med illa dold stolthet kunde presentera. Vi fick intrycket att publiken tyckte om att vi spelade.

Men mest omtyckta blev tre av våra barn – Kalle, Simon och Arvid – som inför kvällen repat in några av våra äldre låtar (och därmed befriat oss från att framföra dessa). De gjorde succé på ett sätt som vi själva aldrig fått uppleva. De rörde publiken, eller i alla fall delar av den, på ett inträngande sätt. Pojkarna var så unga och hade, kunde några minnas, nyss varit ännu yngre. Medelålders mödrar kämpade med tårarna. Och faktiskt! Man kunde också se fäder bita sig krampaktigt i underläppen.

Kanske var det så att sönerna manade fram en tokig vision av tidlöshet. Åldrande finns inte! Gamla sånger är eviga, liksom de känslor de en gång givit upphov till! Den hänsynslösa tiden kan låta sig fångas och tvingas att stå stilla!

Eller kanske var det tvärtom. De medelålders gubbstruttar som just linkat av scenen såg för blott några flyende minuter sedan ut som de ynglingar som nu tagit den i besittning. Vart tar tiden vägen? Varför går den så ofattbart fort? Vad är ett människoliv annat en kort flämtning i en ogripbar oändlighet?

Eller kanske var det på båda sätten samtidigt? Så var det nog, för så är väl den naturligaste grunden för rörelse beskaffad: den är ett omöjligt möte mellan starka intryck som inte låter sig förenas. Den får inte plats i prat och förnumstighet. Den överväldigar, man drunknar.

Jaja, duktiga var de i alla fall, pojkarna.

–1979   1979–1989   1989–