Över gränsen

Han som driver en av butikerna på gatan här tycks ha lämnat oss andra och stuckit över gränsen. Han jobbar numera i en mörklagd affärslokal, sannolikt till följd av obetalda elräkningar. Sina skyltfönster har han gjort om till ett slags väggtidning i vilken han anklagar hyresvärden och diverse myndigheter för det ena och det andra. En oförrätt är till exempel en symbolisk form av pedofili som han anser sig vara utsatt för.

När vi stod och läste i skyltfönstret kom han ut till oss på trottoaren. Vi växlade några repliker. Det han sa var omöjligt att förstå och vad vi kunde begripa hade det inget att göra med det vi yttrade. Men han verkade trygg och glad. Det var som om hans ord var signaler från en avlägsen, inre värld som beredde sina invånare en stillsam lycka.

*

Han tillhörde förr ett gäng som hade vissa kontaktytor med vår umgängeskrets. Det bestod av unga män som tyckte om att ligga på gräset i Slottsskogen och spela yatzy och prata. De gillade också att festa och enligt ryktet var vissa av dem ganska duktiga på att knarka. Enligt samma rykte var butiksinnehavaren en av de främsta på just det.

Också vi gillade att ligga på gräset i Slottsskogen och prata. När vi gjorde så såg vi ofta de där killarna. Vad vi kan minnas var inte vinflaskorna och ölburkarna som omgav dem fler än de som omgav oss.

Men alltså ändå denna skillnad. Vissa som låg där i gräset är idag fokuserade på den yttre verkligheten, fullt upptagna med att försöka göra det den kräver av oss. Vi klarar detta hjälpligt och vår relation till stimulantia av olika slag har vi under rimligt nykter uppsikt. Andra, däremot, försvinner över gränsen, töckniga av farligheter som de petar i sig. Men inte bara av det.

Tiden, den som går, skapar skillnader som ingen kunde ha anat. Det kan man i alla fall säga.

*

Varför stannar så många kvar i det yttre? Vi som gör det har ju inga som helst svårigheter med att räkna upp alla de problem som livet där innebär. Vad är det som säger att man stoiskt måste uthärda dem? Vad är det som gör det så omöjligt att ta de där stegen över gränsen, in i den inre och mycket större världen?

Herregud, låt oss för en gångs skull slippa svaren som härrör från det yttre! Vi har ju hört dem till leda, vi vet så väl vad de tar fasta på: ekonomiskt sammanbrott, kvaddade relationer, förlust av anseende och medborgerligt förtroende.

Men svaren som formuleras från insidan, hur ser de ut? Inte vet vi, men ett tänkbart svar har förstås att göra med att man inte vet vad man möter där inne. Där finns inte bara den stillsamma lyckan, utan också den besinningslösa och ohejdbara skräcken. Det kan man ju aldrig veta.

 

-1979   1979-1989   1989-