Om oss

Vi har alltid grubblat över vad det är för sorts musik som vi spelar. Vi har provat några etiketter. Ett tag hävdade vi att vi spelade kammarpunk. Vi har också undrat över om det inte är depp-progg (depprogg, deppprogg, DepProg – det går ju inte ens att stava!) som vi håller på med. Inget av de där försöken till genrebestämning har dock känts bekvämt.

Men om man försöker bena upp det: texterna är viktiga. Dem jobbar vi mycket med. Det finns de som uppfattar dem som roliga, tänkvärda, eftertänksamma. De handlar väl oftast om sådant som vi är missnöjda med (till vilket vi ofta räknar oss själva), men på ett optimistiskt sätt. Man får gärna skratta åt texterna, men i så fall först efter att man har kommit på att det kanske inte är så enkelt och skoj med grejor här i livet. Ytligt och direkt flabb tror vi vittnar om att man missförstått det vi försöker säga. Men då har vi kanske fel.

Musiken är nog alltid underordnad texten. Fast det har kanske ändrat sig något på senare år. Den har en rot ner i den svenska vistraditionen (särskilt den som sköt fart på 1960-talet), en i det som Leonard Cohen och Bob Dylan är representanter för, en tredje i den svenska proggen (frid över den!).

Av detta kan man sluta sig till att vi kommer bäst till vår rätt i musiksammanhnag där publiken har möjlighet att lyssna ordentligt på texterna. Om vi spelar på fester passar vi nog bäst till kaffet. Att dansa till vår musik är säkert möjligt (man kan nog även dansa till Dagens dikt i P1), men den som vågade sig på det skulle nog ha hemskt tråkigt.

Vi pratar mycket mellan låtarna. Av skäl som vi inte förstår kan vi inte låta bli med det. Det gläder somliga men gör andra förtvivlade av otålighet. Men vi försöker numera skärpa oss på den punkten. Det går så där.

Vi har fördelat arbetsuppgifterna mellan oss på följande sätt:

Peter Söfelde – bas, sång, musik, programmering

Magnus Berg – sång, gitarr, texter, musik, programmering

 
Dag Sveréus – sång, gitarr, musik, programmering

* * *

Vi började spela 1979 och fortsatte till 1989. Under den perioden var det några fler personer som deltog i verksamheten.

Eva Hillered
medverkade på sång och gitarr den allra första tiden. (Hon är ju numer en nationellt etablerad och uppskattad artist). 

Jan-Erik Jojo Noresson
spelade dragspel, fast bara på en spelning, har vi för oss.

Men den som ska framhållas mest är ju utan tvekan Dag Widmark. Han kom med i gruppen 1985 och hängde med tills vi la av 1989. Han komponerade musik och spelade synth, dragspel, gitarr, munspel, ukelele. Han sjöng nog lite också. Som man anar av detta innebar hans medverkan en enorm musikalisk utveckling.

Evert Wängberg kämpade tappert och med storslagen framgång som mixare under flera år.

Håkan Andréasson utnämnde sig själv till manager och blev därigenom ett slags femte medlem i gruppen.

1980 gjorde vi ett sånghäfte som hette 

Tröst för tigerhjärtan

Och 1982 gjorde vi ett kassettband med namnet 

Ju mer

(Lindpop, LPK-001). Det rörde sig om en lång liveinspelning som Evert rattade ihop.

Redan året därpå (värst vad vi var energiska på den tiden) gav vi ut LP-skivan 

Med anledning av den våta snön

på Last Buzz Record (Buzz-3001). Utöver de då tre lindströmarna medverkade Bengt Carlsson, Stephan Hjorth, Thomas Landahl, Eva Lindelöw, Bengt Nästén och Evert Wängberg. Tekniker var (i viss mån) den sistnämnde och Bosse Andersson.

I de två sistnämnda projekten, kassetten och LP:n, hade vi oerhört stor hjälp av kulturdoldisen och levnadskonstnären Håkan Forshult (som dessutom, tillsammans med Desto, var producent för LP:n). 

* * *

Sen spelade vi inte alls med varandra på många år. Ett skäl till det var att vi hade annat för oss. Vi bildade var sin familj och jobbade som fan och pendlade och försökte vara goda fäder och lite så där. Men sedan, 2005, när vi strax skulle bli femtio – vi är födda samma år, där ser man hur det kan vara. Med åldrar. Och så där – så började vi igen. Som vi har förstått det var det främst Peters initiativ. Det ska han ha all heder av! Och nu har vi haft ett antal spelningar. Fast inte så många. Vi tar det lugnt, vi är ju gamla nu och vi måste agera med ett temporalt saktmod som motsvarar den värdighet som vår höga ålder och vår djupa mognad erfordrar. Och vi har ju också annat att ägna oss åt. Numer, bör vi tillägga, tar vi hjälp av en pc, ett musikprogram och en internsynth. Och det innebär väl att vi inte låter fullt så raspigt som vi fordom gjorde. Om det är av ondo eller godo vet vi ej. Vid de spelningar vi genomfört har vi fått underbar och oegenyttig hjälp av den genuint goda människan Gunnar Svensson, en mästare i mixningens obegripligt svåra konst.

Till våra stora sorg gick Gunnar bort hösten 2014.