Ballad

Som en tjuv kom han smygande till hennes hus
hans stridslust och stolthet var malda till grus
han var trött som om han vakat en vecka i sträck
och hans smalnande ögon lyste vilda av skräck

Han sa: striden där ute den hårdnar allt mer
och dom som vill åt mej dom blir fler och fler
jag hör hur dom ropar ”ge upp och bekänn”
men jag ska inte ge mej, inte nu, inte än

Det är därför, min kära, jag kommer till dej
jag behöver all kärlek du kan ge till mej
här kan jag gömma mej tills dagen gryr
din kärlek är skrymslet till vilket jag flyr

Här i din famn, här finns ingen strid
här får jag vila och här får jag frid
i det hotfulla havet är du den ö
där jag vill sova och där jag vill dö

Och då tog hon hans hand och tog honom med
till hennes rum där dom fick vara i fred
han tänkte: så här ska det alltid va
men hon släppte hans hand, släppte taget och sa:

Striden där ute, den är vårt hopp
striden är balsam för din sargade kropp
frukta den inte utan välkomna den
den är ingen fiende, den är en vän

Det är arbete, det som du kallar för strid
och där arbetet slutar tar tomheten vid
i tomhet är kärleken dömd till att dö
vår kärlek kan aldrig nånsin vara en ö

Vår kärlek ryms inte här i mitt rum
och kärleken kvävs i ett vakuum
den måste ha luft om den ska vara hel
den måste riskeras, måste sättas på spel

Därför måste vi väcka den ständigt, min vän
ifrågasätta och ompröva den
därför måste vi kämpa om den ska va sann
därför måste vi jämt attackera varann

Han stod där på tröskeln till hennes rum
han stod där och tvekade, tankfull och stum
hade han styrkan att vilja förstå?
skulle han stanna eller skulle han gå?

Senast 1983