Alla försvann

 

Sedan försvann alla. Det gick inom loppet av ett år eller två. Tyckte man. I den här stan kunde man inte stanna, det var ett som var säkert.

Det gällde att inte bli sist kvar. Stor skam över den, nästa lika stor som över den som över huvud taget inte lyckades ta sig ifrån stan.

Det var lite grann som i en sådan där katastroffilm. SOS Poseidon, Skyskrapan brinner. Ut härifrån, fort som fan, här gäller det livet.

Så då fick man i ett rasande tempo börja utveckla preferenser för städer som det ansågs möjligt att bo i. Man försökte se ut som om man på ett genomtänkt och upplyst sätt vägde för och emot. Lund? För studentligt. Stockholm? För stockholmigt. Göteborg? Jo, kanske. Där var det nog lite vanligt, så där, avslappnat. Och lagom stort. Och där var ju musikrörelsen stark även om den föreföll påfrestande politiskt anspänd.

Och där fanns ju också Calle Casimir och Stisse. Vilket innebar ett slags trygghet. Vilket man inte vågade erkänna. Men man kunde ju peka på välövervägda och högst realistiska planer på ett fortsatt spelande som nog skulle låta höra talas om sig.

Och sedan var det ju Siri, som Dag var tillsammans med. Hon hade rekryterats till någon redaktionskommitté för Musikens makt och hon kände folk på Sprängkullen. Hon hade verkligen anledning att flytta till Göteborg. Så där kunde man ju haka på, under föregivande att man hade egna och viktiga skäl. Fast det hade man ju inte.

Så då var det alltså Siri, Dag, Magnus och Anna, som Magnus var tillsammans med, som gav sig iväg. Till Göteborg alltså.

 

-1979    1979-1989   1989-