Att man vågade

 

Så då blev det ju så att vi var med och bildade Musikforum i Norrköping. Eller Norrköpings musikforum eller vad det nu hette. Herregud, vilket projekt! Ett eller ett par tjog människor i knappa tjugoårsåldern, i stort sett helt (någon var fältbiolog, någon hade varit med i SSU, några i Röd ungdom) utan föreningserfarenheter och kunskap om ekonomi och administration, började arrangera konserter med musikrörelsens stora. 

Vid den första konserten – glatt ordnad utan ett öre i ekonomisk säkerhet – framträdde fyra eller fem band. Två av dessa var Arbete och fritid och Samla mammas manna, om vi minns rätt. Allt byggde på att det kom tillräckligt stor betalande publik. Och det måste det ha gjort, för när Musikforum några år senare lades ner (då hade nog vi flyttat från stan) berodde det inte på underskott i ekonomin. I stället var det så att ekonomin var näst intill obefintlig. Den existerade bara några timmar åt gången, mellan publikens avläggande av entréavgift till arvoderingen av banden. Om det till äventyrs blev några kronor över fick de vila tills de kunde tjänstgöra som gage och lokalhyra vid nästa konsert.

En annan sak som gjorde verksamheten möjlig hade att göra med celebrerandet av antikommersialism och amatörism. I detta deltog, med några få men viktiga undantag, utövarna, banden. Det innebar att de inte hade så mycket emot löjligt små gage och/eller ovisshet om gagers storlek och till och med förekomst.

Kommunala bidrag? Vi hade hört talas om att sådana fanns. Men vi ansökte aldrig, det föll oss inte in. Till slut blev vi kallade till ett möte med rikskonserter och ett kommunalråd med ansvar för kulturfrågor. Ett skäl till att de ville träffa oss var antagligen att de ville bli kloka på varför vi aldrig förde fram några ekonomiska anspråk. Det måste ha varit mycket svårt för dem att förstå.

Musikforum ordande också musikfester på somrarna. Varje stad som var någorlunda stor för att hysa en ungdomlig subkultur av alternativmusikaliskt intresserade hade en sådan. En park krävdes för detta, men det finns ju i alla städer. Inspirationen kom från Gärdesfestivalerna i Stockholm.

Till den första av dessa Musikforums musikfester skulle det byggas en scen. Någonstans ifrån hade material för detta levererats. En sommarmorgon stod ett gäng ungdomar från gymnasiets teoretiska linjer och stirrade på en hög av bräder och metallstänger och annat som används när byggnadsställningar fogas ihop. Vi hade inte den blekaste aning om vad vi skulle göra av denna hög.

Ur den brydda hopen klev en av Musikforums mest obemärkta medlemmar fram. Ingen hade hört honom säga något vid våra möten då vi diskuterade musikens väsen och dess plats i samhället. Han hette Tapio och pratade inte svenska så bra. Han hette Tapio och pratade inte svenska så bra. Han var byggnadsarbetare och en av de mycket få KPML(r)-arna i stan. Ensam och under sammanbiten tystnad svängde han ihop scenen på nån timme. Vi andra fick möjligen hjälpa till med att lyfta och hålla ibland. I övrigt stod vi tysta och tittade på och skämdes. 

scouter

-1979    1979-1989     1989-