Om man tar början på sextiotalet

 

Då drack kortklippta män i nylonskjorta och slips kaffe med kvinnor i Farah Dibafrisyrer, obekväma klänningar och strumpor i samma material som männens skjortor. Även om de försökte se äldre ut, så var de nog inte mer än trettio, trettiofem. Det var söndag och de satt i nästan kubiska rum som var sparsamt inredda med möbler som gjorde sitt bästa för att se moderna ut.

Männen och kvinnorna försökte också vara moderna. Det var mycket svårt. De flesta undrade hur i helvete de hade hamnat i dessa rum och många längtade hem till landet. De var födda och kanske uppvuxna där, nämligen. I alla fall så var deras föräldrar det. Andra åter kände sig, på ett sätt som de inte riktigt kunde redogöra för, avskurna från den arbetaridentitet som deras mammor och pappor passat så bra i. Själva passade de inte riktigt bra någonstans, tyckte de.

Nylonkragen skavde och det var hopplöst att hitta ett samtalsämne som kändes otvunget och lustfyllt. Det blev så lätt fel när man väl kom sig för att säga något. (Svettlukten från en del av nylonskjortorna hade inte bara med hygienvanor och kvardröjande kroppsarbete att göra.)

Alltså, risken var ju inte bara att det blev fel, utan att det blev dubbelt fel. De satt där och kände sig vilsna i två system, i två kulturer, i två temporala rytmer som inte ville veta av varandra. Ett var lantligt, proletärt, ålderdomligt och på en och samma gång en trygghet och en skam. Det andra var modernt, urbant och skrämmande.

Alltså bäst att hålla käften? Men man satt ju nu ändå här och hade dubbla krav på sig att vara trevlig.

*

Den oerhörda lättnad och rena lycka som slapp lös när Snoddas bjöds in av Lennart Hyland till Karusellen (jo, det var på femtiotalet, men va fan!) och då var klurigt folklig, var egentligen inte det minsta konstig.

”Jaså, du är lyriker, du”, sa Hyland.

”Vad är det för något?” sa Snoddas.

Och publiken i studion bröt ut i ett spontant, okontrollerat skratt som hade två källor: befrielse och desperation.

Applåden efter att Snoddas sjungit Flottarkärlek (utan refrängen ”Hadderian, haddera” – den ströks på grund av tidspress) är den längsta som Sveriges Radio någonsin mätt.

*

Den fanns barn på den tiden också. Vissa var pojkar och inte ens tio år gamla. För dem fanns inget alternativ till att ta på sig nylonskjorta, fluga (färdigknuten, fäst på resårband) och stickig yllekavaj och säga god dag och ta gamla tanter (tanter, vill vi noga understryka, som i en annan tid och kulturell situation betraktades med en helt annan värme, respekt, intresse och vördnad) i handen och bocka. Bedömdes dressyrstycket som väl utfört erbjöds en Kungens av Danmark bröstkaramell ur en kristallskål. De små pojkarna hatade Kungens av Danmark bröstkarameller. Men vad skulle de göra?

*

Men det var mycket värre än så. Omgjordade av ängslighet fick de lära sig vad man skulle skämmas för, vad man borde skämmas för och att det fanns så mycket som inte ens gick att föreställa sig och uttala som man borde skämmas ännu mera för.

Man kunde lära sig att kontrollera det som man hade kontroll över. Det var det enda. Allt som barnen upplevde som roligt och viktigt var därför förbjudet.

Jo, kan nu någon invända, men man fick ju ändå sjunga Bellman i skolan.

Det stämmer, svarar vi, men vilken Bellman? Fjäriln vingad syns på Haga, inget annat. Ack du min moder? Mollberg satt i paulun? Gubben är gammal? Fugedaboudit! Bellman som en fjäril fick de ta del av. Alltså en Bellman utan kropp, död, erotik, förtvivlan, utan botten.

*

Men tack och lov skred Per Oscarsson in i Hylands hörna och klädde av sig allt utom de sista kallingarna och pratade om väsentligheter. Det fanns, visade han därmed, glipor i detta järnregemente av trivsel och livsförnekelse.

*

Du kan väl begripa att man började speja efter fler.

 

Besviken

 

-1979   1979-1989   1989-