Vad ett besök på Knäppingen kan leda till

 

Knäppingen var en klassisk krog i Norrköping. Den etablerades 1928. Valet av själva namnet, Knäppingen, var resultatet av en då utlyst tävling. Vad det betyder vet ingen, men det har gamla norrköpingska rötter. Enligt en sägen går det tillbaka på vikingen Knäpping som residerade på en borg i Motala ström alldeles i närheten av krogen. Den rymmer tre våningsplan, det nedre är en källare vars valv byggdes på 1600-talet (eller, enligt vissa uppgifter, tidigare).

Jaja, det finns mycket att säga om Knäppingen, men det som är av intresse här är att det i början av sjuttiotalet drevs ett diskotek där, Kryptan (syftningar på källarvalven förstås), som besöktes av många unga. Möjligen var åldersgränsen låg och/eller inte så noga bevakad. Vårt uteliv tog nämligen sin början där och då var vi inte särskilt gamla.

Krögaren, en tunn man med mustasch och möjligen från Dalarna, ordnade såväl visaftnar som livekvällar för lokala rockband. (Det var först långt i efterhand vi insåg vilken, tja, kulturgärning denne krögare utförde. Man måste betänka hur oerhört dött det var i Norrköping det var på den tiden. Ingen annanstans fanns utrymme för den nya visvågen och för ung lokal rock.) Vissa kvällar var det jamsession. Vem som helst fick gå upp på scenen och spela. En mellanölsberusad Magnus identifierade sig som vem som helst och satte sig bakom trummorna. Det var kanske tredje gången i livet han satt så placerad.

Hans hamrande bakom en verkligt kunnig basist och dito gitarrist granskades uppmärksamt av Calle Casimir och Stefan Lundin, som då fortfarande hette Stisse. Och – och här följer det verkligt gåtfulla – när Magnus drullade av scenen frågade de honom om han ville ingå som trummis i deras relativt nybildade band Allt mellan himmel och jord. (Som alltså saknade trummis?! Men var var då Bosse Hällnert? Vi får inte riktigt ordning på det här.) ”Ja, för fan.”

Det måste ju snart ha uppdagats vilken svindlande missbedömning Calle och Stisse hade gjort. Men Magnus fick trots det vara med bandet, men som basist (på lånad bas).

Sedan flyttade några medlemmar från stan och andra kom till och så var vi Calle (numera kommunantikivarie i Uddevalla) på sologitarr, Bosse Hällnert och Speedo Johansson på trummor, Thomas Anderberg (han är numera filosof och författare, i radioprogrammet Filosofiska rummet kan man ibland ta del av hans klokheter) och Nisse Söderberg (han importerade amerikanska bilar till Sverige och sålde och gjorde andra affärer som väl kanske inte alltid var helt lagliga och, ja visst ja, han sålde ju en röd manchesterkavaj till Magnus för fyrtio kronor) och Magnus på något slags kompgitarr och någon slags sång (av egna texter som idag vilar under tjocka lager av förträngning).

Vi höll på några år. Det var en fantastisk upplevelse. Vi suggererade oss själva med långa, improvisatoriska låtar baserade på två egensinniga, och sinsemellan mycket olika, trummisars driv. Om det var helt fantastiskt att lyssna på är väl en annan sak. Men helt kasst var det inte, det törs vi säga.

Vi repade i en lokal som Bosse hade döpt till Pernillas klubb. Riven nu. Det var nog egentligen en övergiven lägenhet. Gårdshus, rinnande kallt vatten. Toalett? Minns inte. I alla fall inte i själva lägenheten. Det var också i Pernillas klubb som Musikforum hade merparten av sina möten.

Tänk! En egen lokal!

 

-1979   1979-1989   1989-