Värme

 

Andra halvan av sjuttiotalet var ju speciell. Det var nästan alltid vinter på den tiden. Kallt och mörkt. Ylletröjor.

Folk bodde i lägenheter som saknade alla moderna bekvämligheter. Att hålla igång en dräglig inomhustemperatur krävde uppfinningsrikedom men gick sällan särskilt bra. Många av dem som hade gasspis manipulerade gasmätaren (det fanns åtminstone tre beprövade metoder för det) och lät gasen brinna. Den avgav en fuktig värme som egentligen bara medförde att man huttrade av ett nytt skäl.

Visst var det mycket textilier i de där lägenheterna? Golven var helt och hållet täckta av mattor – ärvda och second handinköpta. På väggarna hängde tyger med figurativa eller icke-figurativa mönster. Dukar kanske. Raggsockor på fötterna.

Det hjälpte kanske något. Men mera pålitliga sätt att hålla kylan stången fanns inte. Det var alltid någonting som slocknade, någonstans varifrån det drog. Värmen smet iväg igenom hål som inte gick att täta eller hitta. Och någon gång var man ju också tvungen att ta av sig allt ylle.

*

Var det därför värme stod så högt i kurs på den tiden? Man sökte den intensivt även om man kanske inte talade så mycket om det. Det var inte helt och hållet i sin ordning att längta efter värme. Någonting i tiden kopplade ihop värme med vekhet, osjälvständighet, kapitulation, reträtt. Men under detta förnekande pågick sökandet efter värme kontinuerligt.

 

-1979   1979-1989   1989-