Skåne

Peter hamnade i vad man kan kalla för etniska grubblerier. Nog var han göteborgare. Om inte annat framgick det av dialekten och det speciella skämtlynne, som trots inslag av rå direkthet aldrig tappar kontakten med en form av folklig värme och omtanke.

Men trots allt var han ju född i Malmö. Det borde innebära att han också var en smula skåning. Av den anledningen fann Peter det nödvändigt att börja fira Mårten gås. Detta gjordes med den grundlighet som exilens föreställningar om det gamla landet brukar framkalla. Gås, inkråm, kastanjer, kokt potatis, brysselkål, gelé och en sås som var så fet så att grädde fick användas för att späda ut den. (Men ingen äppelkaka, slår det oss nu.) Och rött vin. Rött vin är väl, om man ska vara petig, inte något specifikt skånskt, men i dessa middagar intog det dock en central plats. Ibland så central så att… jaja, det är kanske inte nödvändigt att gå in på det här.

För att ytterligare förstärka den etniska komponenten i denna orgie köpte Peter en LP-skiva på vilken Edvard Persson sjöng sina mest bekanta sånger. Den var den enda tillåtna musikaliska underhållningen.

Under en utdragen middag hinner man spela igenom en LP-skiva väldigt många gånger. Vi fick ett intensivt förhållande till de där sångerna. Det var komplext och rymde sinsemellan motstridiga känslor.

Några år firade vi regelbundet Mårten gås. Sedan slutade vi inte, men det blev längre mellan gångerna. Det är kanske ett uttryck för att Peter kopplat ett grepp om frågorna kring hans etniska identitet.

Edvard Perssonskivan var det länge sedan vi såg till. Undrar vart den kan ha tagit vägen.


Den här världen 

 

-1979   1979-1989   1989-