Södra Larmgatan

Calle och Stisse, som då väl bytt tillbaka till Stefan, läste arkitektur på Chalmers. De delade på en lägenhet på Södra Larmgatan.

En mycket märklig lägenhet. Den låg rakt över Victoriapassagen och hade ett stort halvcirkelformat fönster mot gatan. Den saknade… ja, vad var det nu? Toalett? Dusch? I alla fall så byggde Calle till det där som saknades. Köket var väl också ett provisorium (trots att lokalen tidigare fungerat som kafé), men det allra mest besynnerliga med lägenheten var att den var gränslös. Den övergick obekymrat i en annan lägenhet i en lång korridor. Det fanns en linje som man uppmanades att inte överträda, för då befann man sig hos grannen. Det var inte alltid helt lätt att hålla reda på den där linjen. Den syntes inte. Den fanns bara i ord och tanke. Och ord och tankar är inte alltid så pålitliga som man ibland skulle önska.

***

Magnus höll till ganska mycket i denna lägenhet, också året innan han flyttade till Göteborg. Calle och han hade ju grejor på gång. Ofta vid dessa besök var det fest, med horder av folk, för Calle hade en sällspord förmåga att knyta sociala band.

Vid dessa fester, eller i alla fall somliga av dem, var det särskilt en person som utmärkte sig. Det var en glad och gapig tokfan som inte drog sig det minsta för att ge sig tillkänna. En gång var han klädd i kostym, vilket naturligtvis var en fullständig orimlighet i dessa slafsalternativa kretsar. Det vittnade om en förfinad känsla för mångbottnad ironi.

Och så fort han fick syn på Magnus började han skandera ”polisen! polisen! polisen! (och så vidare)”. Han ville då att Magnus skulle framföra en text som han hittat på till melodin Den skrattande polisen. Den handlade om ”ambassaddramat” 1975 då medlemmar av Rote-Armee-Fraktion ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och den gav hela festen möjlighet att allsjunga den begåvade refrängen ”åhahahahahaha (och så vidare)”. Kostymtoken hahaade högst. Peter Söfelde.

 

-1979   1979-1989   1989-