Vänster

Vi betraktade oss som mycket politiskt intresserade. Vi hade våra övertygelser. De befann sig långt ut till vänster på den politiska skalan. Det politiska engagemanget var väl inte helt jämnt fördelat i gruppen, men det var genomgående djupt känt och omfattat med uppriktighet.

Vi ville nog att det skulle avspeglas i våra låtar och våra framträdanden. Det var inte lätt. Ibland fick vi kanske till någon politisk låt som funkade någorlunda. Vi framträdde också ganska ofta i politiska sammanhang, men det kändes nog aldrig helt avspänt. Inte för oss i alla fall och inte för den del av publiken som hade den mest allvarsamma relationen till politik. I de kretsarna fungerade vi nog snarast provocerande, trots att detta inte var vår avsikt.

Men vi gav oss inte för det. Vi ordnade faktiskt själva politiska konserter. I alla fall vid ett tillfälle; minnet släpper för ögonblicket inte fram mer. Det var på Sprängkullen, till stöd för Solidarność i Polen. Det var vi och Kai Martin & Stick! och ett rockband bestående av unga tjejer från Kungsbacka. Arrangemanget krockade tidsmässigt med något annat och större och många slantar till Solidarność, som då kämpade mot den stelnade stalinismen, inbringade det inte. Men i alla fall. Vi försökte och vi trodde, som många av våra åsiktsfränder, att kampen i Polen skulle frambringa en klokare och demokratisk socialism. Så blev det ju inte.

Det var ju också så att de rent politiska texternas område var ockuperat av låtskrivare som vi inte kunde uppfatta som annat än torra, trista och begränsade i sina perspektiv på både politiken och livet. Vi drogs i stället mot en annan pol. Den präglades av ambitionen att koppla samman liv och politik. Ambitionen för resten? Snarare var det så att där fanns en övertygelse om att politik och liv hörde ihop. Det fanns självklara förbindelser mellan politisk kamp, i tidens tappning, och saker som kärlek, ensamhet, sorg, känslan av absurditet och meningslöshet, plötsligt uppflammande glädje. Det gällde bara att hitta dessa förbindelser och gestalta dem.

Det är ju möjligt att det var och kanske är så, men utan tvekan överskattades den lätthet med vilken dessa kopplingar kunde göras och ges en estetisk form. Det är mycket som gör att det idag inte är okomplicerat att läsa och höra (i alla fall vissa av) de texter som vi skrev på den tiden. Men allra, allra svårast är det när den här övertygelsen tydligt går i dagen. Det händer då att vi ryser. Rös vi också på den tiden? Som vi minns det kunde nog det förekomma, om än ej i samma omfattning som idag. Så här kanske: då rös vi ibland, nu skakar vi, som av livshotande feberfrossa.

*

Vi var vänster på olika sätt. En var partiansluten trotskist, en sympatiserade med KPML(r) och en sympatiserade främst med sitt eget, högst karakteristiska, vankelmod och hittade väl egentligen aldrig någon inriktning att heja på. Han lutade dock mest mot Förbundet Kommunist (vars grundhållning väl fått ett slags renässans genom de autonoma, eller vad de heter).

Trots att vi alla höll till till vänster fanns det alltså rejäla meningsskillnader mellan oss. Den som kan sin revolutionshistoria inser snabbt det. Men vi blev aldrig osams på grund av detta. Det säger väl i sin tur något om hur politiska uppfattningar kom till uttryck i våra texter. Detaljerat och partispecifikt var det aldrig. Delvis berodde väl det på att vi föredrog att hålla sams och ha kul.

När vi i mitten av den här perioden förmerade oss och kom att bestå av inte mindre än fyra medlemmar vidgades möjligheterna till politisk osämja. Den fjärde medlemmen kunde nämligen då – dämpat, försiktigt – och kan nu – stolt, ljudligt – säga ”jag är/var inte kommunist”. Ett snudd på skandalöst påstående då, ett respektabelt idag. Men någon sorts vänster var han ändå. Vänsterliberal skulle man kanske kunna säga. Det är ju en fras som erbjuder en behaglig luddighet. Ökade interna politiska avstånd således, men likafullt: inte mycket av politisk träta och kontrovers.

Fast riktigt sant är inte det. Vi hade en låt vars text drev gäck med KPML(r). (r)-sympatisören ville inte att vi skulle spela den. Trotskisten (som i ärlighetens namn smög in små hemliga trotskistiska signaler i vissa texter och som kanske ibland, i korta ögonblick, drömde om att ställa Desto Lindström i partiets tjänst) drev trots det igenom framförandet av låten. Han uppträdde därigenom odemokratiskt. Han skäms idag för detta.

 

-1979   1979-1989   1989-