Vi. Är

Vi och de. Vi och dem. Vi och dom.

Man ska akta sig för ett sådant tänkande, sägs det då och då. Det sägs eftersinnande och ansvarsfullt upplyst, som om man verkligen hade tänkt igenom denna insikt från början till slut. I andanom höjs ett varnande pekfinger riktat mot dem som inte vet bättre. Förstår ni inte, vill pekfingret fråga, vad detta tänkande lägger grunden för? Uteslutning, marginalisering, segregation, rasism, folkmord.

Fingret höjs av människor som efter moget övervägande kommit fram till att själva användandet, eller rent av själva tanken på användandet, av de två pronomina ”vi” och ”dem” skapar en konstlad gräns mellan människor som egentligen hör ihop. Och faktiskt, menar man, uppstår problemet tidigare än så. Det räcker med att man endast använder antingen ”vi” eller ”dem” – för ”vi” underförstår ”dem” och tvärtom.

Problemet är dessutom större och värre än det som en konstlad gräns innebär. ”Vi” är subjekt och ”dem” är objekt. ”Dem” är föremål för ”vi:s” handlingar. Vi tänker och agerar. ”Dem” utsätts passivt för vi:ets nycker och göranden.

Trots den så principfast omfattade övertygelsen om en subjekt-objektrelation har man påfallande ofta svårt att benämna objektet, i alla fall i skrivet språk. Ibland väljer man formen ”vi och de”, förmodligen för att subjektet ”de” liksom passar så bra till subjektet ”vi”. Men det är som om man då och då kommer underfund med att denna form i själva verket strider mot det man vill ha sagt; att ett subjekt förtrycker ett objekt. Man prövar därför formen ”vi och dem”. Det stämmer bättre rent logiskt, men samtidigt tycks en stilistisk symmetri ha gått förlorad. Synd! Förmodligen är det till följd av matthet efter konfrontationen med denna problemhärva som man då glider in i den talspråkliga kompromissen ”vi och dom”.

*

Redan här har man väl insett att den stora, kulturkritiska tanken om vi och dedemdom inte är utan komplikationer. Men dessa är fler än vad som ovan antytts. Somliga av dem blir synliga när man försöker tänka sig konsekvenserna av avståndstagandet från vi och dedemdomtänkandet. Bör man motverka, eller till och med förbjuda, bruket av ”vi” och ”dedemdom”? Ska man i stället försöka hitta ett pronomen som upplöser den konstlade gränsen till förmån för ett allomfattande kollektivt subjekt? Men vad ska man i så fall kalla dem som höjer ett varnande pekfinger, och dem som pekfingret riktas mot; alltså de som inte vet bättre? Ska dessa två kategorier i stället betraktas som en enda? Men vart tar då skillnaden vägen mellan den gjorda och den ännu ej gjorda insikten?

Vad händer med oss som delar denna bostad? Är vi i själva verket samma gäng som våra grannar och de som delar en bostad i… Windhoek? Nuuk? Ulan Bator? Samma också i det avseendet att vi delar bostad?

Vi som är med i hemmalaget – är vi samtidigt med i bortalaget? Vi som är glutenallergiker – måste vi sluta vara det för att kunna ta plats i det stora och bekymmersfritt glutenmumsande subjektet? Vi som är ena hejare på att trilla köttbullar (alla är inte det) – måste vi förneka vår gåva?

Och vad händer med oss som skriver dessa sidor? Frågan är oroande. Vi skulle kunna välja en halvbluffig väg bort från den och hävda att vårt vi är ett sådant som inbegriper såväl berättare som läsare. Men det löser inte problemet. Hur blir det då med alla dem som inte berättar och läser på denna webbplats? De exkluderas ju ohjälpligt till de ringaktade objektens amorfa gemenskap. Stackars jävlar! Att oförskyllt behandlas så!

Sanningen är att dessa sidors vi utgörs av dem som är med i Desto Lindström. Bör detta vi upplösas? Till förmån för jag, jag och jag? Eller bör man snarare se det som att alla människor är med i Desto Lindström? Vem ska i så fall lyssna på oss när vi spelar?

*

Att det finns frågetecken och komplikationer gör sällan vi och dedemdomvarnarna särskilt molokna. De är ofta helt uppfyllda av sin stora insikt och ser ingen anledning att sätta den på spel. Därför lyssnar de aldrig med någon större uppmärksamhet när mer långsamma och försiktiga tänkare försöker föra fram sina nyanseringar. Till exempel den som säger att en och samma människa kan röra sig mellan många vi och tillhöra flera av dem samtidigt och att denna omständighet gör alla vi till öppna, föränderliga och perforerade fenomen. Eller den som säger att samma människa kan vara både subjekt och objekt. Eller den som säger att egentliga problem först uppstår när vi och dem betraktas som stabila, oöverskridbara och kanske rent av eviga kategorier och när vi och dem rangordnas hierarkiskt, så att vi alltid är bättre än dem. Eller den som säger att vi då och då behöver våra vi – för att finna en smula trygghet eller för att ta strid mot orättvisor och förtryck.

Men varför förstöra en så vacker, enkel och därför övertygande ordkonstellation som vi och dedemdom med sådana småttigheter? Vem tjänar egentligen på det? Tänk efter! Är du möjligen rasist?

*

Jamen, okej då! Om det ska vara på det jävla sättet!

Småord är farliga. Rent livsfarliga. Men varför stirra sig blind på just pronomen? Det finns ju andra ordklasser i vilka farliga småord smider ljusskygga ränker. Verb till exempel.

Det är i denna ordklass som vi hittat vårt bidrag till denna viktiga diskussion. Är – hur vådligt som helst! Först och främst den ovedersägliga presensformen. Den betecknar inte något som har varit eller möjligen kommer att vara. Några sådana utrymmen för föränderlighet eller eventualitet bjuder den inte på! Nejnejnej, här har vi att göra med ett obestridligt faktum utan alternativ; utan historia (och därmed relativitet) och framtid (och därmed föränderlighet) men med ett nu som ledigt sträcker sig in i evigheten.

– Skulle det inte kunna vara på något annat sätt?
– Det begriper du väl att det inte kan! Detta är ju! Du ser väl hur det är!
– Jamen, jag önskar mig något annat!
– Det kan så vara, men nu är det så här.

En iskall värld av fullständigt omutlig fakticitet, det är vad är vill spärra in oss i. Ett platt, oändligt och tröstlöst landskap av orubbliga självklarheter. Är är fantasins, drömmarnas, utopiernas och det ännu inte realiserades svurna dödsfiende.

Men tro inte för ett ögonblick att är:s grymma och fantasilösa inhumanitet låter sig begränsas till detta. Det arbetar mycket mera systematiskt och genomtänkt än så. Det upprättar en bergfast struktur av statiska förbindelser mellan det ena och det andra. Subjekt kittas fast vid objekt, fenomen vid värdering, sak vid bild, betecknat vid tecken. ”Jag är svensk.” ”Vädret är vackert.” ”En katt är ett husdjur.” ”Finansiell globalisering är den här världens enda chans.” ”Det är en ära att anförtros detta ärende.”

Förhållandet mellan det ena och det andra är ett till ett. Delarna passar perfekt in i varandra som nyckeln i låset, handen i handsken, smäcken på huvudet. Där betydelser skulle kunna flyta runt och leka med varandra häller är ut snabbt stelnande cement. Är bygger mekanostrukturer som är omöjliga att plocka isär utan att förstöra verktyg och naglar. Är är hårt virad gladpack kring kroppar som måste andas. Är är gips, is, lim, gjutform, mörker, spik, lödtenn, fängelse, död. Förbjud det!

*

Hamlet var, trots sin tvehågsenhet, en modig man. Han vågade utmana infinitivet med sin rättframma och öppnande fråga. Vårt svar på den är kompromisslöst och kristallklart: inte vara, förstås!

Men vi måste nu bereda oss för nästa steg, det avgörande. Vi måste ge oss på den snorkiga, undertryckande, despotiska presensformen:

Det är som det är. – I helvete heller!

-1979   1979-1989   1989-