Det kallades för att bo i kollektiv. Dag, Siri, Magnus och Anna delade på fem rum och kök i Hjällbo. Att bo i Hjällbo var inget att yvas över för den som ville låta sig inlemmas i ett ungdomligt, alternativt och radikalt storstadsliv. Det var ju i gamla hus mitt i stan som man skulle bo. Vi bodde tillfälligt i Hjällbo, sa vi. Så snart som möjligt skulle vi förpassa oss till den miljö som vi hörde hemma i.
Hjällbo 1976. I vår trappuppgång bodde en isländsk familj. På väg mellan bostaden, torget och spårvagnshållplatsen hörde man någon gång finska och möjligen serbokroatiska talas. Men den förkrossande majoriteten av befolkningen var svensk. Så är det inte idag. 2004 var drygt sextio procent av Hjällbos befolkning ”invandrare”. Lägger man till barn födda av dessa men med svenskt medborgarskap blir andelen förstås ännu högre.
Vi lagade vegetarisk mat. Vi gjorde upp scheman för städning och matlagning. Vi uppträdde som om detta var helt naturligt. Det varade ett knappt halvår.
Här föddes Strindberg, tror vi. Men vi är inte riktigt säkra.