En tidig sommarkväll i början av 1970-talet grenslade Magnus och Stefan Säwe sin mopeder och knattrade iväg västerut, mot Finspång. Magnus moped var en Fram Clipper och Stefans någonting annat.
Kort därefter kom det på något sätt (var det ett tips från pappa?) till Magnus kännedom att International Harvester skulle spela i Skulpturparken bakom Norrköpings konstmuseum. Magnus och Kjelle gick dit. Som förband fick de höra Piska mig hårt som senare bytte namn till Eldkvarn. Deras framträdande gav ett utstuderat konstlat intryck som inte ens förbryllade. Denna uppfattning uttalade inte tretton- och fjortonåringen. Men de kände den.
Men International Harvesters framträdande var omvälvande. Aldrig hade de två besökarna hört något sådant. Musiken kom som från ingenstans och växte och växte och inbegrep Magnus och Kjelle. Bjöd in dem? Nja, de var nog snarare en del av den, ända från de första outgrundliga replikerna från musikerna (först några år senare kom vi underfund med att dessa kunde ha med haschrus att göra), och de försiktiga toner som lät som om instrumenten stämdes, till det crescendo som bara ökade och ökade.
Någonting tog sin början där i Skulpturparken 1968, det går inte att förneka.
*
Mopederna hade ställbart munstycke men var i övrigt inte trimmade. Deras tekniska status höll sig inom lagens råmärken. Det var inte kallt för det var ju sommar. Det långa håret fladdrade i fartvinden. Stefan tyckte att hans moped lät konstigt. Som om motorn var full av indianer, sa han. Vi var glada och upprymda.
I Finspång nickade Jakob Sjöholm, Träd, gräs och stenars ena gitarrist, lite igenkännande åt oss. Vi hade ju lyssnat och dansat till Träd, gräs och stenar varje gång de var i Norrköping. Vi svällde av detta igenkännande, men vi försökte dölja det. Vi lyssnade (In kommer Gösta, Sanningens silverflod) och dansade igen. Sedan satte vi oss på mopederna och åkte hem. Det var lite kyligare och mörkare. Stefan skrek om indianerna i hans motor.