”Ska vi börja spela igen?” sa Dag och Magnus till varandra.
”Ja”, svarade de, ”fast inte bara vi två.”
Varifrån den idén kom att vi skulle vara fler än två är inte lätt att minnas. En sak mins vi dock och det är att vi inte ville vara en enkönad (”kön” sa man på den tiden. Numera säger man ”genus”) grupp. Om man hade klarare minnesbilder av varför vi tyckte så, så skulle det säkert vara ett intressant föremål för analys.
Två personer tillfrågades: Peter Söfelde och Eva Hillered (också hon kunde ibland ses på de där festerna på Södra Larmgatan. Hon blev sen en relativt framgångsrik musiker. Vi hör talas om henne ibland). Båda gick på Sämus. Sämus betydde ”särskild ämnesutbildning i musik” och genomgick man den blev man lärare i musik och något annat. Eller hur det nu var.
En av de två tillfrågade blev omedelbart entusiastisk – det såg i alla fall ut så – den andra var mer fundersam. Men hur som helst som anslöt sig båda. För Dag och Magnus var det en stor glädje, och också en lättnad. För det är ju en risk och ett äventyr som kan gå helt åt helvete att fråga någon om han eller hon vill ha närmare kontakt med en. Dela ens drömmar och framtidsplaner och så där.
Och vi repade i Sämus lokaler som ju låg på Viktoriagatan helt nära Föreningsgatan. Peter spelade bas och Eva allt möjligt. Och sjöng. Och tonsatte något. I alla fall en låt. Men hon slutade efter ett tag. Men Peter blev kvar.
Pappa Lindström hette vi. Allt detta skedde 1979. Tja, möjligen med undantag för att Eva slutade. Hon var kanske med något lite längre.