här har man bott i nästan alla sina dar
av dom som fanns här förr är jag den siste kvar
jag tänker då och då på alla dom som har
till slut fått tummen ur och flyttat

alla års försök att hålla tanken klar
och ta sitt samtal med sej själv på gravallvar
och sköta om det lilla som man ändå har
till vad har allting sådant nyttat?

det är en nästan lycklig tid men den är kort
det är en färd bland sånt som hastigt vittrar bort
och dom som kan sin sak och erbjuder eskort
har börjat yra runt och snubbla

det är en hopplös tid och alldeles för lång
och varje skitigt länge sen som var en gång
kläs ut till söta menlösheter i en sång
och nånstans växer nästa bubbla

och vidderna är ändlösa och nånstans ska man bo
nu gråter barnen, va ska männskor tro?
måsarna på taken skriker ut att allt är slut
men dom kan ha fel, det har dom haft förut

från havet rullar in en mordisk, mäktig våg
det är för sent för ordnad flykt och återtåg
dom flesta skärper sej för att komma ihåg
att deras blommor ska ha vatten

och om man smyger runt på kvällen kan man se
hur många knäpper sina händer för att be
om någon dödligt lukrativ affärsidé
och lite lugn och ro på natten

och dessa tjänstvilliga kräk som kryper fram
och vill designa en mer vinnande Saddam
och kränger avsaknad av samvetsnöd och skam
som en personlig, dyrbar gåva

det finns en dold och måttlös ansamling av makt
som bidar tiden inför nästa stora slakt
och dämpar busliv, skrik och skrän och håller vakt
så dom som måste kan få sova

och vidderna är ändlösa och nånstans ska man bo
nu gråter barnen, va ska männskor tro?
måsarna på taken skriker ut att allt är slut
men dom kan ha fel, det har dom haft förut