Herregud! Plötsligt minns vi det! Vi tonsatte faktiskt Rökstenen (världens längsta runinskrift inhuggen i en sten vid Röks kyrka i centrala Östergötland. Troligen 800-tal. Kortkvistrunor. Yngre futharken men med inslag från den äldre)! Det kan 
till och med ha varit så jävligt att vi ändrade denna suggestiva text för att säga något som vi tyckte var mera angeläget för 1900-talet. Någonting om kärlek. Det skulle inte förvåna.
Hur tänkte vi (vi frestas att fråga ”hur dumma i huvet var vi egentligen?”, men vi avstår från det)? Skulle vi bättra på Rökstenen? Skulle vi rycka loss dessa dunkla och poetiska formuleringar från sin kontext av mysterium och okänd förhistoria och göra dem tydligare, modernare, mera begripliga? Uppdatera dem?
Musiken var rätt bra för att vara av oss, men vad hade den med Rökstenen att göra? Det hela framfördes endast en gång, på Sprängkullen. Karin Johansson var med oss då. Stackars människa.