Stefan blev ihop med Ulla och flyttade ifrån lägenheten på Södra Larmgatan. Innebar det att Calle bodde ensam kvar? Vi minns inte.
Säkert är dock att Calle jobbade på, med samma frustande energi som alltid, med diverse projekt. Ett var att försöka få ihop ett band. Han slet som ett djur med att iordningställa en replokal i husets källare. Ibland med tafatt hjälp från Magnus.
Bandmedlemmar rekryterades. Bobo Pettersson, sedermera tandläkare, blev basist. Kai Löwen-Åberg, som Magnus läste litteraturvetenskap tillsammans med, blev sångare. Kais kompis Ola Brunius blev saxofonist. Svårast blev det att få fatt på en trummis. Till slut lyckades det. Det blev Tord Nygård. Calle på gitarr och Magnus skulle väl också spela gitarr. Och sjunga.
Låtar skrevs – av Calle, Kai och Magnus – och repeterades. På allt detta lades det ner stor energi: fixandet med lokalen, rekryterandet av bandmedlemmar, repande. Det tog tid och var stundom mycket motigt.
Sedan hade gruppen en spelning. På Röhsska museet, där Olas pappa var chef. Den måste beskrivas som ett fiasko. Vad är det annars när publiken efter första låten lämnar lokalen för att få prata ostört med varandra (inte så konstigt egentligen: det var någon nationell konferens eller liknande för konsthantverkare eller liknande och de hade väl all anledning att tala ostört när de väl träffades)?
Vilken roll detta fiasko spelade är idag inte lätt att reda ut, men gruppen upplöstes strax därefter. Kai och Ola bildade i stället Kai Martin & Stick! Ola antog artistnamnet Gomer Explensch och Kai Kai Martin. Kai Martin skriver numera nöjesjournalistik i GT.
*
Denna grupp, som så hastigt upplöstes efter allt slit, bar namnet Fulgörans. Det var resultatet av en brainstorming och en omröstning. Ett annat namn fick näst mest röster. Det slank ur Ola Brunius när det brainstormades som värst: Pappa Lindström.