Till slut tyckte vi att det inte höll längre. Allt fler påpekade att det redan fanns eller hade funnits ett band som hette Pappa Lindström. Det skulle röra sig om ett tradjazzband från Umeå.
Så var det alltså med Ola Brunius’ brainstorming. Namnet Pappa Lindström var inte fritt framsprunget ur hans solitära associationsförmåga, utan ett avlägset, nästan förlorat minne av något som redan fanns.
*
Vi samlades i en lägenhet på Sveagatan där en av oss bodde. ”Lindström” ville vi ha kvar, för det hade ju ändå rönt viss uppmärksamhet och det var, i ytterst smala kretsar, förknippat med oss och det vi höll på med.
Men Pappa skulle alltså offras och ersättas. Det brainstormades och röstades. ”Mäster” var ett förslag. Ett annat var ”Desto”. Det vann i omröstningen. Så då fick det bli så. Ingen kände sig helt nöjd med valet, men vaffan! Något ska man ju heta.
Kungens slott i Stockholm