I Lund – tänk vi fick bo på hotell den gången! – upptäckte vi att Peter stoppat ner fel bas i fodralet när vi åkte hemifrån. Han hade tagit med den bandlösa. Aj fan!
”Jag kan åka och hämta min bas”, sa en av arrangörerna, en god människa.
”Nejnej, det behövs inte”, sa Magnus (alltså inte Peter).
Han sa så eftersom han var fullständigt övertygad om att Peter var precis lika bra på sin bandlösa bas som på sin vanliga. Det egendomliga var att han på något sätt övertygade Peter om samma sak. Peter protesterade i alla fall inte. Inte så det hördes.
Övertygelsen var fullständigt felaktig. Det lät för jävligt den kvällen. Så särskilt mycket gjorde kanske inte det, för vi spelade på ett sådant där ställe där folk föredrar att dricka öl och prata (vad är det som folk tycker är så vansinnigt viktigt att prata om? Vi har aldrig förstått det) framför att lyssna på texter till konstig musik. Men man har ju någon slags självaktning att ta hänsyn till också.
Men vi var glada ändå. På hotellet hade vi på radio fått höra det kungöras att Gabriel Garcia Márquez fått Nobelpriset i litteratur. Det tyckte vi var underbart (detta var alltså innan han började skriva magiskt realistiskt om konkreta politiska händelser som till exempel Falklandskriget). Den glädjen kunde tydligen inget bandlöst fiasko förta. Ett visst sinne för proportioner kanske vi trots allt hade.
*
Dagen efter, i bilen på motorvägen till Göteborg, skämtade vi om mjölkpaket. Dag visade sig vara mest uppfinningsrik på det. Vi kiknade.