Peter ringde en kväll. Det lät som om han var långt borta.
”Var är du någonstans?” frågade vi.
”På Askerön”, sa Peter.
”Askerön”, sa vi, ”vad fan är det för något?”
Peter förklarade. Han berättade också att han hade plockat musslor vid strandkanten. Han hade kokat dem i havsvatten och därefter hade han ätit upp dem.
Kokandet och ätandet hade ägt rum i en liten sommarstuga som hans pappa hade byggt när Peter var barn. Där hade han tillbringat sina somrar under uppväxtåren. Då och då åkte han också dit nu för tiden. Det var särskilt vid sådana tillfällen som han ville vara i fred och tänka. För att liksom hinna ifatt.
*
Det var någonting mycket omtumlande som vi fick reda på, någonting som plötsligt vidgade världen. Peter hade haft en barndom. Den hade delvis utspelat sig på en plats som vi inte kände till. Han hade också behov – att vara i fred och tänka efter – som vi inte kände till. Det var alltså så att utanför det liv som Peter delade med oss fanns det okända mängder Peter. Och hur dessa såg ut visste vi ingenting om.
Det var en fascinerande upptäckt men också en skrämmande. Vårt gemensamma område blev plötsligt så litet. Vad sa egentligen att Peter skulle stanna kvar där? Det framstod snarare som troligt att alla de erfarenheter som han inte delade med oss, skulle kunna föra honom till platser där vi inte var eller hade ämnat oss.
*
Och om det var så med Peter, borde det också kunna vara så med alla andra.