Blockflöjt måste ju de flesta barn spela. De flesta av dessa flesta gör det med begränsad framgång. Men Peter däremot, han var riktigt bra. Så bra att hans blockflöjtslärarinna nästan blev gråtfärdig när han på grund av diverse omständigheter stod i begrepp att upphöra med spelandet. Denna gråtfärdighet inledde en räcka händelser som ledde till att Peter började spela klarinett och sedan inlemmades i marsch- och tjohejhögtidsorkestern Göta Lejon. Han var kanske tolv år då, eller tretton.
Peter spelade andraklarinett. Det låter enkelt men det är det inte. Man måste spela liksom i baktakt, på ”å”: 1 å 2 å 1 å 2 å. I en marschorkester alltså.
Så då fick han gå där och marschera och hålla baktakten. Fast ibland gav han fan och bara låtsades att han spelade. Där ser man.
Närhelst det var en mer ordnad festlighet, som det officiella Göteborg kunde tänkas gilla, spelade Göta Lejon. Till exempel när det var derby på Ullevi. Före matchen och i halvtid. Så Peter måste ha sett en hel del derbyn, faktiskt. Men inte fan minns han något av det.
Sedan fick Peter väldigt långt hår. Det hade väl med intresse för rock och hårdrock att göra. I ungefär samma veva tog en norrman över ledningen för Göta Lejon. Han lade särskild vikt vid marscherandet. Orkestern fick öva sig på att gå med linjalraka ben som som mest befann sig i nittio graders vinkel till varandra.
Peter marscherade så och kände samtidigt sitt långa rock’n’rollhår slänga mot ryggen. Var dessa två kroppsliga sensationer förenliga med varandra? Rymde de varsin symbolik som ledigt lät sig sammanfogas? Nej, det gjorde de inte, kom Peter snabbt fram till.
”Så här vill jag inte marschera”, sa Peter till norrmannen.
”Jaså”, sa norrmannen.
”Så jag kanske ska sluta i Göta Lejon”, sa Peter.
”Ja, det kanske du ska”, sa norrmannen.
Då var Peter kanske sjutton år.
