Vi har alltid grubblat över vad det är för sorts musik som vi spelar. Vi har provat några etiketter. Ett tag hävdade vi att vi spelade kammarpunk. Vi har också undrat över om det inte är depp-progg (depprogg, deppprogg, DepProg – det går ju inte ens att stava!) som vi håller på med. Inget av de där försöken till genrebestämning har dock känts bekvämt.

Men om man försöker bena upp det: texterna är viktiga. Dem jobbar vi mycket med. Det finns de som uppfattar dem som roliga, tänkvärda, eftertänksamma. De handlar väl oftast om sådant som vi är missnöjda med (till vilket vi ofta räknar oss själva), men på ett optimistiskt sätt. Man får gärna skratta åt texterna, men i så fall först efter att man har kommit på att det kanske inte är så enkelt och skoj med grejor här i livet. Ytligt och direkt flabb tror vi vittnar om att man missförstått det vi försöker säga. Men då har vi kanske fel.

Musiken är nog alltid underordnad texten. Fast det har kanske ändrat sig något på senare år. Den har en rot ner i den svenska vistraditionen (särskilt den som sköt fart på 1960-talet), en i det som Leonard Cohen och Bob Dylan är representanter för, en tredje i den svenska proggen (frid över den!).

Av detta kan man sluta sig till att vi kommer bäst till vår rätt i musiksammanhang där publiken har möjlighet att lyssna ordentligt på texterna. Om vi spelar på fester passar vi nog bäst till kaffet. Att dansa till vår musik är säkert möjligt (man kan nog även dansa till Dagens dikt i P1), men den som vågade sig på det skulle nog ha hemskt tråkigt.

Vi pratar mycket mellan låtarna. Av skäl som vi inte förstår kan vi inte låta bli med det. Det gläder somliga men gör andra förtvivlade av otålighet. Men vi försöker numera skärpa oss på den punkten. Det går så där.

Vi har fördelat arbetsuppgifterna mellan oss på följande sätt:

Peter Söfelde – bas, sång, musik

Magnus Berg – sång, gitarr, texter, musik 

Dag Sveréus – sång, gitarr, musik