Vi hade en mardröm en natt. Vi minns inte vad den handlade om, men den var hemsk och hemskheten var verklig.
Men mitt i denna hemska verklighet liksom bestämde vi oss för att vakna och därmed byta verklighet. Det gick bra. Vi öppnade ögonen och såg oss omkring: väckarklockan, sängen, mattan, skrivbordet. Allt som hörde den verkliga verkligheten till fanns på plats i samma skick som när vi lämnade det. Vi andades ut. Mardrömmen var bara en dröm. Den var inte verklig. Vi skakade raskt av oss det grepp den haft om oss.
*
Men sedan slogs vi av en tanke: så lätt det hade gått! Vad var det som gjorde att det var så enkelt att kliva ur en verklighet och in i en annan? Och vad var det som sa att den ena verkligheten var verklig och den andra inte? Och varför trodde vi att just den trygga, säkra och ohemska verkligheten var den verkliga?
Var det där någonting man hade lärt sig? En färdighet man förvärvat under åratals kamp mot mardrömmens verklighet? När man var liten såg det ju ut på ett annat sätt. Man var då inte alls lika säker på vilken verklighet som var den verkliga.
Vi skrev en sång. En vaggvisa. När vi gjorde det tänkte vi mycket på Klara som var det första och då enda av våra barn.