Två medborgare satt en dag och prata med varandra
”Jag avskyr så det lägsta”, sa den ena till den andra
”det hål i själen där det självupptagna har sitt rede
och ruvar över avund, oginhet och vettlös vrede
där högre känslor löses upp i bitterhetens galla
det lägsta är en del av mej, det lägsta bor hos alla”

”Jag delar helt din avsky”, sa den andra till den första,
”men tänker också att det lägsta inte är det största
det största är det mod som krävs att inte tvärt förneka
det lägstas existens och att va tyst en stund och tveka
och sen försöka tänka mer förståndigt”, sa den andra
”det är, tror jag, vårt enda sätt att uthärda varandra”

Nu framträdde i teveapparaten presidenten
det var dom gamla vanliga vulgära argumenten
det lägsta blev det högsta då, en skitig skänk från ovan
och ingen hade möjlighet att tacka nej till gåvan
det va en rå lektion i konsten hata-ljuga-klandra
”du talar mycket vackert”, sa den första till den andra