Det var inte bara i Allt mellan himmel och jord (eller ”Alltet” som vi gärna sa, för att göra klart att vi var så välbekanta att en förkortning sa allt det väsentliga; ett i den livslånga raden av självbedrägerier) som Magnus gjorde musikaliska erfarenheter de där åren på sjuttiotalet i Norrköping.
Han minns med stor stolthet det tillfälle då han fick framträda med Norsholms befrielsefront, NBF. NBF var det förnämsta som den tidens Norrköping frambringade på det egensinniga musicerandets område. (Vad trodde du då? Eldkvarn! Nejnejnej. Dessutom hade de ju redan flyttat till Stockholm då.)
Uppgiften var att gestalta ”idrottens farliga strålar” i en låt med samma namn. Hela dess text löd ”idrottens farliga strålar genomborrar din kropp som nålar” och när låten hållit på ett tag skulle Magnus, iförd slängkappa, slokhatt och sådana där skämtglasögon som snurrar hypnotiskt (hur nu det där gick till), komma in och utstöta idrottsfraser som ”spela bollen!”, ”heja grabbar och gå på, för det blir ju mål då!” och vad det nu kan ha varit. De två som i den låten hade hand om sången – det var Sverker Ydén (halva NBF bestod av ydénbröder) och någon annan – blev därvidlag förhäxade. Långsamt tog de av sig sina rockar och under dessa visade de sig bära hockeyskydd, boxarbrallor och annat idrottsligt. De förvandlades liksom. Blickarna stelnade. Och så började de slåss. De pucklade på varandra till de stöp. Sedan var låten slut. Idrotten hade fått sig en dödlig idékritisk smäll.
*
Sedan var det ju gruppen som Magnus hade ihop med Guffan, Gustaf Appelberg; han är numera skådespelare på Östgötateatern. Gruppen hette The Knullers. Det snickrades ihop några låtar och ett speltillfälle erbjöds. Det var vid en av dessa musikfester i Folkparken, som Musikforum arrangerade.
Det var så att Guffan hade suttit i fängelse för vapenvägran. Där hade han lärt känna en del riktiga tjuvar och skurkar: glada, tatuerade killar med rossliga röster och droger i kroppen. Några av dessa ingick i publiken den där debutspelningen. De blev så glada av att känna igen Guffan och så roade av gruppens namn att de klev upp på scenen och tog tag i någon gitarr och congatrumma som för tillfället var ledig. De stämde in i musicerandet. De tog över musicerandet. The Knullers befann sig omvandlade till ackompanjatörer i ett improviserat verk vars lyriska innehåll begränsades till de tre orden ”ät och skit”. Dessa upprepas oräkneliga gånger.
*
Ingen ingrep när tjuvarna tog över föreställningen. Ett skäl till det var förstås att ingen vågade. Det var något i deras yttre som sa att man nog inte borde stöta sig med dem. Men det var nog trots allt inte det viktigaste skälet. Det var ju så att denna händelse harmonierade perfekt med de idéer som dominerade diskussionen i musikrörelsens norrköpingsgren. Alla kunde spela. Det improviserade och ur ögonblickets ingivelse framsprungna var allt. Gränsen mellan artister och publik var av ondo och måste till varje pris utraderas.
I en diskussion med en kamrat framförde Magnus en gång – ängsligt och försiktigt – den kätterska uppfattningen att det nog måste existera en gräns mellan artist och publik. I alla fall en tunn en. Hon tvekade inte en sekund med svaret: ”du är ju fascist!”
*
The Knullers hade endast en spelning.
