I parken rör sej grupper av små barn
här finns träd och gräs och någon narkoman
och en inställsam och flinande rabatt
allt är befriat nu och konkurrensutsatt

några vagt bekanta möter vi, ett par
hon är utbränd, han anställningsbar
dom rör sej snabbt, dom är ett par som vet
att utnyttja sin rätt till rörlighet

sen nagelfar vi allt vi gjort
och det som nyss var smått blir stort
det mesta visar sej va fel
och ett förljuget skådespel

och knappast finns det någon bot
för inget här håller emot
här måste allting flöda fritt
och felet är på nåt sätt mitt

Mot horisonten syns en gammal kran
den vakar ensamt, sorgset över stan
den är en del av nåt som tagit slut
som blev för dyrt och måste säljas ut

i husen här bor några som blev kvar
sen ser man längs med gatans trottoar
en stor affär för hemelektronik,
ett ATG-ombud och en jourbutik

det skulle va en form av liv
en bas för nya, djärva kliv
nånstans att börja äntligen
men dit har vi inte hunnit än

och knappast finns det någon bot
för inget här håller emot
här måste allting flöda fritt
och felet är på nåt sätt mitt

Snabbmatsflottet på hans hud och hår
han kan inte vara mer än sexton år
han ingår i ett sammanbitet gäng
som tar i och drygar ut sin månadspeng

jobb som jobb och man får tänka på
att hans behov är ganska små ändå
och envar har sina mål och ideal
och rätt att göra sina egna val

men lyssna på mej snälla du
vi kan väl inte sluta nu
att höra till och överges
och fly varandra tills vi ses

och knappast finns det någon bot
för inget här håller emot
här måste allting flöda fritt
och felet är på nåt sätt mitt

 

Februari, skulle jag tro, 2005