Där utanför hörs vindens piskande
jag känner din hud – människoskinn
du säger till mej viskande
att jag är välkommen in

Allt som inte är förgängelse
är koncentrerat till en enda punkt
vi stiger ut ur jagets fängelse
och vi andas fort och tungt

I vår garderob står snutarna
där står dom alltid, men glöm bort dom nu
försök i stället att lossa knutarna
som dom har knutit, säger du

Högtidstalarna och skrävlarna
dom trängs som alltid på första parkett
men dom har slumrat in, dom jävlarna
och tack och lov har dom missat vad som skett

Nu förintas dom vid explosionerna
och hann dom vakna var det ändå för sent
men hur kan ljudet från kanonerna
vara så ofattbart helt och rent?

Någonstans förenas safterna
nånstans här inne och fristen är slut
men vi har återhämtat krafterna
och vi tar dom med oss ut