Skulle det alltså ha varit 1985 som Dag W, Dagge, Widdis, Widde Widmark och Dag Indiwidmark kom med i gruppen? Det kan nog stämma.
Han höll först till i publiken. Sedan satt han ofta med somliga av oss på gräset i Slottsskogen – det var ju så ofta sommar de där åren – och pratade om livet och kärleken och konsten och musiken. Men nog inte om politiken.
Sedan blev han utsatt för en tuff övertalningskampanj. Han borde köpa sig ett dragspel, gjorde denna gällande. Det ansågs att det saknades ett sådant i Desto Lindström.
Widdis ville inte ha ett dragspel, han ville ha ett keyboard med bra orgelljud. Men han gav med sig. Eller gav med sig? Han mer eller mindre släpades till en second handbutik där det fanns ett dragspel för 750 spänn. Det prutades ner till 700. Okej då, sa Widde Widmark.
Men sedan inköptes också ett keyboard. För Lindströmpengar, vill vi minnas. Som plåster på såren och som ett bevis för uppskattningen över dragspelsköpet.
*
Han var så musikaliskt skicklig och uppfinningsrik! Han tillförde inte bara ett antal ljud – från dragspel, keyboard, gitarr, ukelele, munspel och sång – utan också en musikalisk intelligens och fantasifullhet som på en gång var kompromisslöst personlig och lyhört följsam.
Det blev plötsligt svårare att spela men också intressantare. Det blev viktigare att spela rätt. Det blev viktigare att anstränga sig.
Och det började se ut som att vi nog haft en ganska speciell förståelse av begreppet repetition. Repetitioner hade mest varit – vi började misstänka detta – ett tillfälle för oss att prata och flamsa. Vi kunde hålla på med det i timmar. Om det sedan fanns tid över kunde det hända att vi spelade några låtar. Men det var inte alltid det gjorde det.
Men Indiwidmark ville helst använda denna tid till att nöta in musikaliska knepigheter. Så kan man också använda repetitionstid, lärde vi oss att förstå.
*
Texterna förändrades nog också genom Dag W:s musik. De blev…. annorlunda. Lite annorlunda i alla fall. De försökte följa musiken på ett smidigare och mera uppmärksamt sätt. Det hände någon gång rent av att de kom till som en extra stämma till redan befintlig musik. Det var ju något nytt. Så där ser man.
*
Och det fanns ju en viss lycka i det där: att det lät bra. Eller ganska bra.