Vi kunde gå där i mörkret på kvällarna; på gator mellan hus som suckade och funderade på hur länge de skulle få överleva. Det lyste i fönster och vi sneglade mot dem. Vi föreställde oss att det försiggick något viktigt och intressant där inne, någonting åtråvärt, någonting man ville vara en del av.
De var ungefär i vår ålder, de som bodde där inne, tänkte vi oss. De gjorde någonting som vi inte kände till, de visste saker som vi inte visste, de tänkte på och talade om sådant som vi inte förstod annat än i den allra ytligaste bemärkelse. Det utspelade sig ett liv där inne, som hade en särskild lyster, ett särskilt djup, som bars upp av insikter som vi inte gjort. Från allt det var vi utestängda.
Ibland förunnades vi tillträde till lägenheterna. Men då var det som om allt det där outgrundliga, åtråvärda gömts undan och städats bort. Man låtsades att det inte fanns. Man uppträdde som om man levde ungefär lika torftigt och ynkligt som vi gjorde. Det kunde vi aldrig riktigt tro på.