Hybrismåsen

På många ställen och i många sammanhang spelade vi. Men var var det roligast att spela? Kan man över huvud taget ställa en sådan fråga? Det är tveksamt, för varje situation – det gäller inte minst situationer i vilka man spelar musik – är unik och rolig och trist och en massa andra saker i unika kombinationer. Alla situationer är, om man ser så på saken, intressanta, lärorika och minnesvärda. Och i den meningen roliga.

Men i Desto Lindströms fall är frågan relevant. Det fanns nämligen ett ställe där det var allra roligast att spela. Eller rättare sagt två ställen, möjligen tre. Galleri Hybris låg på Kastellgatan i Göteborg, i bottenvåningen i ett gatuhus. Hybris flyttade så småningom till krönet av Nordhemsgatebacken och bytte då namn till Kafé (Café?) Måsen. Dag Widmark säger att Måsen därefter flyttade till Landsvägsgatan och bytte namn igen. Men vi är inte säkra på att vi minns det.

Hybrismåsen drevs av Pia Gillberg, Jon van Leuven och ett knappt dussin av deras kompisar. Allt arbete var ideellt och verksamheten var ambitiös. Den innefattade förutom konserter också kaféverksamhet, poesiuppläsningar och konstutställningar.  Hur var det möjligt att man orkade och kunde hålla igång allt detta? Två förklaringar kan man i alla fall nämna. Den ena var de billiga lokaler som fortfarande fanns i Göteborg på den tiden. Den andra var Jons, Pias och de övrigas entusiasm och energi.

Vi spelade förhållandevis ofta på Hybrismåsen och efter varje tillfälle kände vi oss intensivt och genuint lyckliga på ett sätt som är svårt att förklara för den som inte upplevt något motsvarande. (Narcissistiska känslor förvisso, men vi skämdes inte för det. De övergick successivt i en gastkramande tomhet när vi insåg att vi måste återvända till vardagen från denna lycka.) Grunden för känslan var den stämning som rådde på Hybrismåsen. Den bars upp av en positiv och uppmärksam publik som lyssnade kräset men också generöst. Vi tyckte att den publiken förstod oss. Vi tyckte att den följde oss i våra övergripande banor och såg de små detaljer som vi lagt ner möda på att utforma. Den lät sig också överraskas, utan att på minsta vis antyda att det var något med kränkningar besläktat (en del kan se det så – tro oss, vi har många erfarenheter av det).

Vi tyckte så och vi tror också att publiken faktiskt uppskattade oss. Vidare tror vi att innehavarna av Hybrismåsen uppskattade oss. Vi minns det tillfälle när Jon van Leuven efter en spelning glädjestrålande kom rusande mot oss. Han hade händerna fulla med sedlar och mynt. Det var alla de pengar man den kvällen fått in i entréavgift. Rubbet, vartenda öre. ”Ta alltihop”, hojtade han. ”Ni var så fantastiskt bra! Ta alltihop!”

Vi har kommit fram till att det är förenligt med god etikett, avståndstagande från skrytsamhet och en modest livshållning att minnas och berätta detta.

–1979   1979–1989   1989–