När drömmen kraschar emot verkligheten
uti denna dystra jämmerdal
när man nästan dränks och kvävs i smeten
av hyckleri och dubbelomoral

När visionen blir för tung att bära
när man sliter som Sisyfos med sin sten
då tänker jag på det som jag fick lära
av min kompis Abraham Franzén

Han sa: se på raden utav arbetslösa
en tragedi, ett jättelikt problem
som samhället inte förmår att lösa
för det är en del av vårt system

Kärnkraftverken sprider död och pina,
sade ofta vännen Abraham,
vår jord har blivit till en jättemina
som smäller av om man är ovarsam

Vår värld styrs av en samling dumma kritter
som har börjat såga av den gren
uppå vilken vi allihopa sitter,
sa min kompis Abraham Franzén

Blir man då ilsken och vill protestera
och peka mot en ny och bättre värld
då kallas man för utopist med mera
orealistisk, dum och inte vatten värd

Men om det är realism att lugnt som mången
sitta tyst uppå sin förstukvist
och utan skräck invänta undergången
då vill jag inte vara realist

Då är det min plikt mot mänskligheten
att ställa helt osannolika krav
utan hänsyn till realiteten
innan hela skutan går i kvav

Och så en dag ska det stå klart för alla
det realistiska i våra krav
då säger vi: låt hela skiten falla
låt dårskapen få störta i sin grav

Abraham hånas av realister
för aldrig nånsin viker han en tum
ja, Abraham han har nog sina brister
men är han nåt, så inte är han dum

5-6/11 1979