Begynnelser är ju bara så barnsliga. Bredbent står de där med armarna i kors över bröstet och försöker se definitiva ut. ”Före mig finns ingenting”, säger de.
Man ska vara bra puckad för att gå på den lätta! Bakom varje början finns hur många begynnelser som helst, av varierande storlek och vikt.
En helt annan sak är ju att man nästan alltid behöver en början. Men man kan välja. Och det finns som sagt nästan hur mycket som helst att välja på.
Köpenhamn på 1930-talet till exempel. Då spelade där en underhållningsorkester som hette Jolly Fellows. Trummor, bas, trombon, klarinett och lite sådant där. Och banjo. Den skötte Hans Söfelde om.
Han utbildade sig senare till arkitekt. Under kriget engagerade han sig i motståndsrörelsen. Det gick ett tag, men sedan blev han avslöjad. Strax innan polisen kom flydde han från sin lägenhet. Han rusade upp på vinden, förbi en murstock i vilken han gömt en revolver, och ner i en angränsande trappuppgång. Därifrån tog han sig till Zoologisk Have. Han hade pålitliga vänner där. Han övernattade hos elefanterna. Det var i alla fall vad han berättade.
Vi besökte långt senare huset som han bott i och flytt från. Det måste ha varit 1987. En vänlig dam, som inget visste om Hans, släppte in oss i trappuppgången. Vi kunde följa hans flyktväg över vinden. Vi trodde oss kunna identifiera murstocken med revolvern. Vi traskade ner i den andra trappuppgången.
Han flydde efter någon dag till Sverige, till Malmö. Där träffade han sin fru och där föddes två söner: Jörgen och Peter. När Peter var något år och Jörgen ytterligare några flyttade familjen till Göteborg. Kortedala. Länsmansgården sen. Det var ju bra.