Det hände ju naturligtvis att de gick av. Inte basgitarrens strängar. Det är ovanligt att sådant händer (man förstår det bland annat av att Peter blir så obegripligt och nästan otröstligt ledsen när det väl inträffar). Men gitarrernas. Då blev det knepigt, ibland snudd på katastrofalt. Men efter en tid lärde vi ju oss att alltid ha med oss minst en extra sats i reserv. Vi förvarade den, eller de, i gitarrfodralen. Då var det ju bara att byta när så behövdes. Det tog visserligen en del tid, men det gjorde inte så mycket eftersom pauserna mellan låtarna väl egentligen var de mest underhållande delarna av våra framträdanden.
Men sedan undrar vi om det inte var så att när vi väl lärt oss att gardera oss mot pajade strängar, så slutade strängarna att gå av. Det var nog ändå tendensen. Nu för tiden går de aldrig av.
