Det händer ju förstås också nu att vi går på mörka gator mellan upplysta fönster. Sneglar vi mot dem? Sällan. Och om vi gör det är det knappast i någon högre grad av fascination. Gardiner, noterar vi på sin höjd, en taklampa, någon blomkruka. Sådant där som är synligt i de flesta fönster.
*
Men vi funderar nästan aldrig på vilka liv som utspelar sig bakom dessa fönster. I alla fall inte i tron att det skulle vara något märkvärdigt eller speciellt med dem. Vi tänker oss heller inte att vi skulle vara utestängda från det som finns där inne. Det kanske är därför som vi inte bryr oss så mycket om det. Där bor några som har det ungefär som vi. Skulle det vara något att gå och längta efter? Naturligtvis inte. Man kan ju inte längta efter det som man redan har.
