Lärka hette gymnasiet i Norrköping. Sedan fanns det också Teknis men det brydde man sig ju inte om.
På Lärka gick Magnus och kände sig konstig. Lite glad ibland, men mest olustig, vilsen, på oklara grunder frustrerad. Oerhört sugen på att göra något annat, men oförmögen att komma på vad detta andra kunde vara.
Det verkade finnas andra som kände likadant. De drog sig till varandra. Det var någonting med politik. En del gick med i det nybildade Röd Ungdom som stod SKP nära. Jaja, det var väl bra att de gjorde det.
Andra, som till exempel Magnus, gick inte med. De var tveksamma och tvehågsna. Var det egentligen alls politik det var fråga om? Den ställde vissa krav på en inre och yttre disciplin och var det inte just det man hade så svårt att stå ut med?
De – både de som var mer och mindre säkra på detta med politik – klädde sig på ett sätt som nog skulle vara ovanligt och originellt. Det var det ju inte, det såg man när alla dessa originella träffades. De liknade varandra väldigt mycket.
Någonting flärdfritt, folkligt, möjligen proletärt, och samtidigt uppseendeväckande eftersträvades. Det skulle väl uttrycka att man stod utanför det som uppfattades som konformt, anspänt och mördande trist. Det fick nog också gärna väcka lite anstöt på det hållet. Irritation från de konforma och anspända var i alla fall ett uttryck för att man inte hörde ihop med dem. Vilket skulle bevisas.
*
Men sedan var det musiken. En viss typ av musik som träffade känslor som man inte riktigt förstod och som det inte fanns något utrymme för. Den musiken var vild, experimenterande, galen, uppkäftig, ibland tafflig, ibland ekvilibristisk, vindlande oförutsägbar, sårig, berusad, slafsig, trasig, nervös och gav väl fullständigt fan i vad folk tyckte om det.
Ibland kunde den också öppna dörrar till världar av outgrundlig skönhet som var så stark att det gjorde ont. Det var både skrämmande och ett upphov till känslor av trygghet och djup förankring. En hemkomst till ett hem som man inte visste att man hade.
*
Och då, på den tiden, växte musikrörelsen fram. Den progressiva musikrörelsen som någon idiot så småningom kom på att kalla den. Musikrörelsen fick en att tro att det var många för vilka musiken betydde samma saker som för en själv.
Och alla kunde spela, det var nog det mest fantastiska. Eller snarare det näst mest fantastiska. Mest fantastiskt var att så många trodde att detta verkligen stämde. De omfattade sin tro med stor uppriktighet. Med hjälp av två gitarrackord, någon form av bankande med anspråk på takthållning och ett inlevelsefullt hojtande blev de fullvärdiga medskapare av musikens hänförande vildmark.
Och texterna, vi får inte glömma texterna. Också sådana kunde alla göra, i alla fall så länge de verkligen menade vad de uttryckte. Om allt kunde texterna handla, men mest om det man var missnöjd med, vad det nu var.
*
Musikens makt hette ju tidningen som ville representera denna spretiga rörelse av allt möjligt som var lite nytt och ovanligt och öppet. Magnus började tillsammans med några andra att sälja den på Lärka. Det gick väl så där. Kommersiellt sett gick det inte alls. Men det kändes mycket angeläget.
Efter en tid blev försäljarna på Lärka inbjudna till Vaxholm dit skivbolaget MNW (som då betydde Musiknätet Waxholm) hade sin verksamhet förlagd. Det skulle hållas ett möte i syfte att staga upp och utveckla verksamheten kring tidningen.
Lärkaförsäljarna tog sig dit. Med tåg förmodligen. Eller liftade de (man gjorde det ibland på den tiden)? Jocke Crona var med. Han heter numera Johan Croneman och recenserar film och liknande i DN.
I Vaxholm satt medlemmar ur Gunder Hägg (hette de väl då?) och Arbete och fritid och förmodligen Tommy Rander och Håkan Sandblad och pratade om saker som nästan gick att förstå.
När mötet var slut hade någon kommit på att det kanske vore en poäng om tidningens kommissionärer upprättade kontakt med varandra. Det kunde ju leda till någonting bra.
Lärkaförsäljarna leddes till ett rum där ett slags register över kommissionärer förvarades. Kunde det möjligen vara så att det i Norrköping fanns andra som sålde Musikens makt? Det gjorde det, visade det sig. En person, närmare bestämt. Han hette Dag Sveréus och gick på Hagagymnasiet.
Det var ett ganska omtumlande besked som märkbart vidgade världen. Det fanns alltså två gymnasier i Norrköping! Och på det andra fanns en person som förmodligen tyckte och tänkte ungefär som man själv.